När jag var runt 10 var första gången jag tänkte att jag ville dö. Att jag ville ta mitt liv. 

Jag var mobbad och det var mycket med sjukhuset.

Alla främlingar hatade mig. Alla nära hatade mig. Alla mina såkallade vänner hatade mig. Min släkt hatade mig. Min familj hatade mig. Jag hatade mig. Alla hatade mig.

Jag hade några kusiner som gick på samma skola som jag några år... dem mobbade mig. Och de va inte bara personer som "kände" mig som mobbade mig utan även sånna som inte änns visste mitt namn, men eftersom jag alltid varit den konstiga ungen så spreds mitt namn snabbt. På rasterna var jag alltid jagad och jag har skelletsjudom så att springa är inte de lättaste. Dem skrek på mig, kallade mig saker, slog mig, knuffade mig och bara hatade på mig - för att jag var annorlunda. Och de kan jag inte direkt göra nått åt. Mitt liv har alltid sugit. Jag har försökt ta mitt liv flera gånger, och misslyckats varje gång - därför sitter jag här nu och gnäller. Jag brukar alltid säga att man ska inte gnälla om man inte göra något åt det, och nu är jag där själv. Fyfan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Missade prov. Missade ämnen. Missade lektioner.    Fuck skolan.    Hela teminens, plus förras, jobb att göra på bara några månader. Och massa som går tillbaka dem senaste månaderna att göra. En del, ett arbete, ett ämne itaget går alldeles fö...

Första inlägget - here we go.    Jag är en enkel, nästan helt vanlig tjej på snart 16 vårar. Jag bor som vanliga människor, med min familj - mamma, pappa o bror. Vi bor i villahus, med grannar och trädgård precis som vanliga människor. Jag har et...