När jag var runt 10 var första gången jag tänkte att jag ville dö. Att jag ville ta mitt liv. 

Jag var mobbad och det var mycket med sjukhuset.

Alla främlingar hatade mig. Alla nära hatade mig. Alla mina såkallade vänner hatade mig. Min släkt hatade mig. Min familj hatade mig. Jag hatade mig. Alla hatade mig.

Jag hade några kusiner som gick på samma skola som jag några år... dem mobbade mig. Och de va inte bara personer som "kände" mig som mobbade mig utan även sånna som inte änns visste mitt namn, men eftersom jag alltid varit den konstiga ungen så spreds mitt namn snabbt. På rasterna var jag alltid jagad och jag har skelletsjudom så att springa är inte de lättaste. Dem skrek på mig, kallade mig saker, slog mig, knuffade mig och bara hatade på mig - för att jag var annorlunda. Och de kan jag inte direkt göra nått åt. Mitt liv har alltid sugit. Jag har försökt ta mitt liv flera gånger, och misslyckats varje gång - därför sitter jag här nu och gnäller. Jag brukar alltid säga att man ska inte gnälla om man inte göra något åt det, och nu är jag där själv. Fyfan.

Missade prov. Missade ämnen. Missade lektioner. 

Fuck skolan. 

Hela teminens, plus förras, jobb att göra på bara några månader. Och massa som går tillbaka dem senaste månaderna att göra. En del, ett arbete, ett ämne itaget går alldeles för långsamt. Jag hinner inte med. Jag känner hur orken lämnr min kropp, precis som vätska ifrån kroppen lämnar oss som svett - det hjälper inte, de gör inget bättre, de är jobbigt och de lämnar spår efter sig. Ork som lämnar oss luktar inte. Ork som lämnar oss lämnar inga fläckar på kläderna. Men orken som vi förlorar lämnar sina spår, de ligger kvar på ytan. De kanske inte syns, känns eller märks men de finns där och retar oss till vansinne. Det gör oss galna. Och till slut känslokalla. Känslolösa. Vi förlorar mer och mer ork, får mindre hopp och önskningar, målen som vi har inför livet raderas och suddas ut som orden vi skriver i sanden om sommaren som sedan vattnet sköljer och suddar bort. Och tillslut är vi alla kalla bitches, zombier i vår egna kropp oförmågna att tala ut, röra oss och styra oss själva. 

Första inlägget - here we go. 

Jag är en enkel, nästan helt vanlig tjej på snart 16 vårar. Jag bor som vanliga människor, med min familj - mamma, pappa o bror. Vi bor i villahus, med grannar och trädgård precis som vanliga människor. Jag har ett eget rum, min mormor har en hund som jag spenderar mycket tid med, precis som vanliga människor. Men jag har ett liv som inte ni vanliga människor har. Jag lever ett liv på sjukhus, som försökskanin, som missfoster, något man inte förstår. Jag går hemma hela dagarna, går inte i skolan, har nästan inga vänner, smått mobbad och jag blir uppäten inifrån av mina mörka demoner. Dem äter mig innifrån, tar ifrån mig orken och kämparglöden som jag krampaktigt hängt mig fast vid i alla år och försökt överleva dem. En gång varje dag går jag ut. Jag går långt. Försöker fly. Försöker komma ifrån mig själv. Jag sover inte på natten. Jag ligger med datorn en kort stund, sen mobilen en kort stund - sen ligger jag helt öppen och fast i mörkrets paralyserande, hårda grepp. Orörlig. Tankspridd. Död. 

Jag vrider mig mycket om natten, helt vaken. Men även när jag väl sover mina få timmar. Jag drömmer inte mycket, men när jag väl gör det är de mardrömmar som jagar mig. Minnen jag försökt glömma, försökt förtränga. 

Orken är borta. Jag har inget liv. Jag gör inget på dagarna. Jag gör inget mer än att vrida mig i fysiska och psykiska smärtor på nätterna. Jag har ingen framtid. Jag lever utan hopp, utan framtid, utan liv överhuvudtaget. Ensam i min egna ensamhet.